Eurabia – europas framtid?

Skälet till detta inlägg är att Breivik hänvisar till teorin i sitt manifest. Själv har jag aldrig trott på Eurabia-tanken. Tanken verkade vansinnig! Jag tror att många inblandade inte kan hålla en konspiration hemlig. Dock blev jag osäker när jag tittade på Bat Yeórs videor (ovan). Hon hänvisar till många faktiska omständigheter och dokument. Så teorin bör uteslutas eller bekräftas! Borde inte vara svårt!

Det kan ha varit planerat från början, i vart fall av drivande stater som Frankrike. Planen har i så fall naturligtvis inte varit att låta Europa invaderas av muslimer. Snarare att man kände sig ekonomiskt pressad att inta en Israel-kritisk inställning. Och att ”hjälpa” arabstaterna med ”flyktingproblemet”. Antar man en ”flyktingvänlig” politik samtidigt som man kritiserar USA och Israel, ja då förverkligar man Eurabia-tanken! Sen kan man kalla det vad man vill!

Hur som helst konspiration eller inte, resultatet blir detsamma ifall massinvandringen fortsätter som nu! Så småningom har vi muslimsk majoritet. Det är ofrånkomligt.

Jag har hittat följande utmärkta sammanfattning av Eurabia i bloggen www.samtiden.com. Det är så välskrivet att jag kopierar det rakt av. Enligt samtiden är det tillåtet att kopiera om källa anges. Fördelen med att kopiera materialet till min blogg är att jag kan föra ihop alla tre avsnitten i ett inlägg samt att jag kan kursivera, feta och färga särskilt intressanta texter, vilket lär ske efter hand.  Och jag kan lägga in videosnuttar och illustrationer. Jag ändrar dock inte i texten.

Eurabia är ursprungligen en tidskrift. Men har kommit att betyda en väldig konspirationsteori där Frankrike samverkade med sina nordafrikanska kolonier mot USA:s dominans efter kriget. Så småningom lyckades Frankrike dra in många andra europeiska länder i projektet.

1973 drabbades världen av oljekrisen och oljepriserna sköt i höjden. Oljestaterna gjorde då en deal med Europa om garanterade oljeleveranser till rimliga priser mot att Europa förband sig en anti-Israelisk och anti-Amerikansk hållning i kombination med massinvandring från muslimska länder. Det skall ha varit uttryckliga mellanstatliga överenskommelser. Så småningom blir Europa en muslimsk kontinent.

Jag har stött på Eurabia-tanken tidigare utan att fördjupa mig i den. Eurabia nämndes även i Breiviks manifest. På sid 280 ff analyserar ”Fjordman” Eurabia-teorin. (i övrigt sök på ”Eurabia”)

Jag kan inte ta definitiv ställning till Eurabia-tanken innan jag satt mig närmade in i detta. Det här är ganska nytt för mig. Men vi kan konstatera att massinvandringen så småningom kommer att förändra samhället i enlighet med Eurabia, med eller utan konspiration! Om det verkligen fanns en sådan överenskommelse om att sälja ut Europa för olja, så är det minst sagt för jävligt! (I andra videon med Bat Yeór hävdar hon detta och hänvisar till dokument). Att politiker agerar enligt en agenda hemlig för det egna folket måste vara kriminellt. Alla nu levande politiker som gjort så måste ställas inför rätta!

Då krävs säkert att man läser boken:

Gisele Littman´s ”Bat Yeór”  ”Eurabia The Euro-Arab Axis”. Det är väl anhängarnas bibel.  På Youtube berättar hon med egna ord:

Läs Samtidens fina sammanfattning om Eurabia här:

Eurabia – The Euro-Arab Axis I

Skrivet av AW Fähstorkh tors, 11/09/2008 – 07:45

År 1990 hade Tyskland tre moskéer, idag finns det 159 stycken. Vad beror denna ökning på? Hur kan det komma sig att det idag bor nästan 20 miljoner muslimer i Europa -en  kontinent som är präglad av kristendomen? Varför är européer så kritiska mot Israel och så överslätande visavi palestinsk terrorism? Vad var det som gjorde att den USA-ledda invasionen av Irak och störtandet av landets diktator Saddam Hussein var så kontroversiell i Europa? Varför avstod EU från att betona kristendomens betydelse i den justering av EU:s grundlag som går under namnet Lissabonfördraget? Varför har EU fördömt det israeliska beslutet att bygga en mur i syfte att hindra terrorister från att ta sig in i landet? Vad beror det på att den Internationella domstolen i Haag fördömde samma skyddsvall som ”illegal”?

Gisele Littman menar att hon har svaret på dessa frågor. Europa har förändrats. På fyrtio år har Europa transformerats från ett samhälle som hyllar liberala värden till en kvasitotalitär, mångkulturell geopolitisk realitet- Eurabia. Det är om denna ”stats” framväxt och implikationer som hennes bok Eurabia – The Euro-Arab Axis handlar om. Eurabia en av de mest fascinerande och oroväckande böcker som har publicerats de senaste 10 åren. Den är inte endast väldokumenterad, välskriven och polemisk, författaren demonstrerar därtill ett mod som är nästan omänskligt. Samtiden.com skall av den anledningen uppmärksamma Littmans bok i tre artiklar.

Eurabia

Frankrikes stormaktsdrömmar

Efter det andra världskrigets slut påbörjade den franske presidenten Charles de Gaulle rekonstruktionen av Frankrike. de Gaulle var bitter därför att han hade uteslutits från Jaltasamtalen där Europas framtid stakades ut. För de Gaulle var det uppenbart att Frankrike höll på att förlora sin stormaktsstatus. De närmaste 15 åren skulle Frankrike dessutom mista sitt koloniala imperium. För att återupprätta Frankrikes storhet utvecklade de Gaulle en tvåstegsstragi. För det första ville han  ena Europa mot USA. Även om de Gaulle inte var direkt USA-fientlig (det var, trots allt, amerikanerna som hade befriat Paris), var han övertygad om att USA var Frankrikes främsta rival på den internationella scenen. För det andra ville han alliera detta enade Europa med de muslimska staterna i Mellanöstern och Nordafrika. Valet av Mellanöstern och Nordafrika var naturligt för  de Gaulle eftersom  Frankrikes koloniala imperium i mångt och mycket hade varit ett islamiskt dito. Därigenom ville de Gaulle skapa  en europeisk-arabisk världsmakt där Frankrike skulle spela den första fiolen. Den enda stötestenen var Israel.

Fram till 60-talets början var de Gaulle positivt inställd till Israel. Den franska ståndpunkten blev dock  alltmer kritisk allteftersom samarbetet mellan Frankrike och arabstaterna fördjupades. Frankrike hade   också en lång antisemitisk tradition att falla tillbaka på och Paris var länge en av Europas mest antisemitiska städer. Frankrike hade  räddat Jerusalems mufti Haj Amin från att ställas inför rätta i Nürnberg. Amin var en av Hitlers ivrigaste anhängare i arabvärlden och deltog i planeringen av förintelsen av Europas judar. Men Amin var inte endast en simpel skurk, han hade stort inflytande i den muslimska världen och de Gaulle behövde hans hjälp att uppamma stöd i Mellanöstern för det eurabiska projektet.   Frankrikes frustrerade imperieambitioner i kombination med en  lång historia av fransk antisemitism passade  som hand i handske med arabstaternas ambition att destruera den unga judiska staten. Dessa två förhållanden  skulle komma att cementera alliansen mellan Frankrike och arabvärlden.
Att få med sig resten av Europa på tåget skulle visa sig vara mer besvärligt. Europa var splittrat politiskt och sönderslaget ekonomiskt. Inte mycket talade för att Europas stats- och regeringschefer skulle ställa upp på Frankrikes planer. Men det fanns också  anledning för de Gaulle att hysa viss optimism. Europa var sargat efter kriget och befolkningarna var krigströtta. Många européer drömde om ett  samarbete mellan de europeiska  staterna som en gång för alla skulle skrinlägga hotet om nya krig. Det dröjde till 1957 och bildandet av   Europeiska Ekonomiska Gemenskaperna (EEC) innan grundplåten till detta samarbete lades. Skapandet av EEC blev startskottet för ett intimt politiskt och ekonomiskt samarbete i Europa. Frankrike hade därmed erhållit nödvändiga institutionella medel för att kunna driva in resten av EEC i det euroarabiska samarbetet. Sexdagarskriget 1967 blev startsignalen. Militärt uppbackade av Irak, Saudiarabien, Kuwait och Algeriet hade Jordanien, Syrien och Egypten gått till anfall mot Israel. Den israeliska segern var lika total som den var förödmjukande för araberna. Israel erövrade Sinaihalvön och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien och Västbanken från Jordanien. Efter sexdagarskriget  blev Frankrikes utrikespolitik starkt fientlig mot Israel. Frankrike inledde en bojkott av Israel och började sälja vapen till arabstaterna, bland annat till Libyens diktator Muammar Khadaffi. Men Paris hade inte endast blivit arabstaternas megafon i Europa, den franska regeringen hade också inlett en diplomatisk offensiv i syfte att övertala   resten av EEC att ställa sig på arabstaternas sida. Reaktionen på det franska initiativet var dock avvaktande. Många europeiska toppolitiker såg med respekt på den judiska statens kamp för att etablera sig i en extremt fientlig omgivning. Det skulle dröja ytterligare några år innan Frankrike skulle få med sig resten av Europa. Den avgörande händelsen var oljekrisen 1973.

Oljekris

År 1973 drabbades Europa och västvärlden av en av politiska skäl frammanipulerad energikris. Arabstaterna var rasande efter Israels seger i sexdagarskriget och förklarade dess allierade i väst totalt ekonomiskt krig.  OPEC:s beslut att höja priserna på råolja och att minska oljeproduktionen drabbade Europa  hårt eftersom de europeiska länderna importerade nästan hälften av all olja från Mellanöstern. USA vägrade dock att vika sig. Amerikanerna visste att arabstaterna var helt beroende av teknologi från väst och uppmanade européerna att sätta hårt mot hårt.  De erbjöd sig  också att täcka den bortfallna importen med amerikanskproducerad olja. De flesta europeiska stats- och regeringschefer greps emellertid av panik. Frankrike var undantaget. För   Frankrikes  president Georges Pompidou var oljekrisen snarare en tillgång eftersom den gjorde det möjligt för Frankrike att övertyga  tveksamma EEC-stater att gå med i den allians med arabvärlden som hade föresvävat de Gaulle. Frankrike lyckades också övertala EEC att inte acceptera USA:s erbjudande, att inte syna arabernas kort, utan att istället försöka blidka dem genom att gå deras krav till mötes. I november 1973 träffades EEC-länderna i Bryssel för överläggningar. Under den påföljande konferensen deklarerade EEC att organisationen ställde sig bakom  arabstaterna. Arabstaterna belönade EEC omedelbart med ökade oljeleveranser.

Därmed var också den första grundstenen i Eurabia på plats.

Eurabias framväxt

EEC och arabstaterna hade till en början olika syn på målet med det euroarabiska samarbetet. EEC var primärt intresserad av att säkra tillgången till billig olja, nya marknader och att undvika arabisk terrorism. Frankrike hade en egen strategi:. Frankrike ville dra in Europa i ett samarbete med den muslimska världen av politiska skäl.  Arabstaterna hade också gått in i dialogen av politiska skäl. Deras målsättning var att öka stödet för den arabiska sidan i Palestinakonflikten och att minska USA:s makt i världspolitiken. USA var ju, trots allt, den judiska statens främsta garant.
För Littman är Eurabia en beteckning på en geopolitisk realitet som omfattar  Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Ursprungligen   var Eurabia namnet på en fransk tidskrift utgiven av The European Committee for Coordination of Friendship Associations with the Arab World. Det första numret av tidskriften utkom i mitten av 70-talet. Eurabia var strikt proarabisk och Littmans analys av det geopolitiska Eurabias framväxt tar sin avstamp i  tidskriften och de idéer som den gjorde sig till språkrör för.

Eurabia

Tidskriften Eurabia

Tidskriften argumenterade för att Europa inte borde nöja sig med att samarbeta ekonomiskt och politiskt med arabstaterna. Eurabia manade till en fördjupad dialog mellan Europa och arabvärlden och hävdade att målet för en dylik dialog måste vara skapandet av en gemensam politisk vilja. Den argumenterade för att europeiska politiker måste verka för att i Europa skapa ett opinionsklimat som är fördelaktigt för araber, att EEC måste  stödja arabvärlden mot Israel och  öppna gränserna för muslimsk massinvandring. Eurabia var alltså en tidskrift, men de idéer som den kolporterade hade stöd högt uppe i EEC-byråkratin: de ursprungliga planerna på ett i huvudsak ekonomiskt samarbete med arabvärlden, hade med tiden  börjat ge vika för radikalare idéer där målet var en arabisering och islamisering av den europeiska kontinenten.

En rad olika organisationer verkade för att fördjupa och vidga det EEC-byråkraterna kallade ”dialogen”. De tre huvudaktörerna var The  European Institute of Research on Mediterranean and Euro-Arab Cooperation (MEDEA), MEDA och   The European Parliamentary Association for Euro-Arab Cooperation (PAEAC). PAEAC var  den institution som spelade den viktigaste rollen  i den kulturella transformationen av Europa. PAEAC bildades 1974 av drygt två hundra europeiska politiker med stöd från EEC. De flesta åsiktsriktningar var företrädda, vilket innebar att beslut fattade av PAEAC hade  bred politisk förankring. Organisationen hade som målsättning att verka för fred i Mellanöstern och ett stärkt politiskt, ekonomiskt och kulturellt samarbete mellan Europa och arabvärlden. På dess möten, som hölls omväxlande i Europa eller i Mellanöstern eller Nordafrika, deltog både arabiska och europeiska politiker. PAEAC menade att det var nödvändigt att Europa erkände den arabiska kulturens historiska bidrag till europeisk utveckling och att främjandet av arabisk kultur i Europa måste ges högsta prioritet. PAEACs ambitioner välkomnades av arabstaterna som svarade genom att utöka kravlistan på EEC.  Man ville   ha vetenskap och teknologi från Europa. Det irakiska kärnkraftverket  Osirak, som bombades av Israel 1981, var uppfört av Frankrike. Man sade  att Europa måste öppna sina gränser för  muslimsk massinvandring och att européerna skulle verka för att sprida arabisk kultur och religion i Europa.   EU ställde sig bakom de muslimska kraven av ekonomiska skäl och därför att man var rädd för arabisk terrorism. Den muslimska invandringen till Europa var således inte flyktingrelaterad. Den var ett resultat av beslut fattade på högsta politiska nivå i Europa. Europas fortlöpande arabisering och islamisering sjösattes under ett  seminarium i Venedig 1977. Seminariet var betitlat Means and Forms of Cooperation for the Diffusion  in Europe of the Knowledge of Arabic Language and Literary Civilization och  deltagarna kom från EEC:s medlemsstater och 14 arabländer. Under de närmaste åren följde de eurabiska seminarierna och mötena tätt på varandra. Mellan 1977 och 1983 beslutades att så kallade kulturella  centra skulle uppföras i Europas huvudstäder med målsättningen att sprida arabisk kultur på kontinenten. Man beslutade att rekommendera EG att arabisk kultur och islam skall få en större plats i skolornas kursplaner och att Europas museer skall  expandera sina sektioner om islam. Under ett möte i Venedig hävdade en italiensk delegat att det  mesta i väst, vetenskap, gastronomi, konst och filosofi visade på islams positiva inflytande.  De muslimer som deltog i mötena betonade den  islamiska civilisationens överlägsenhet och européerna svarade genom att be om ursäkt för  korstågen,  imperialismen, kolonialismen och Europas, enligt de muslimska kritikerna, tvetydiga hantering av Palestinafrågan.  Nio månader efter terroristattackerna mot New York och Washington fördömde konferensen The Euro-Arab  Parliamentary Dialogue under ett möte i Bryssel alla försök att länka islam,  araber och terrorism. Under det så kallade Hamburg-symposiet 1983 betonade Tysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher islams bidrag till Europa och den eurarabiska dialogens betydelse för att cementera solidariteten mellan Europa och arabvärlden. År  2003 hävdade EU-kommissionens Romano Prodi inför  egyptisk publik  att Europas folk inte  tror att det föreligger en civilisationskonflikt mellan islam och Europa och att de tvärtom förkastar denna uppfattning som ”eurocentrisk”. Frankrikes president Chirac hotade   att blockera nya medlemmar till EU 2003 på grund av dessas  transatlantiska kopplingar. År 2004 skapades Anna Lindhs Euro-Mediterranean Foundation for the Dialogue of Cultures med säte i Alexandria, Egypten. En av stiftelsens målsättningar blev att ta upp kampen mot vad man kallade ”Fortress Europe” i syfte att underlätta för muslimer att immigrera till Europa. Två år senare deklarerade president Chirac under ett möte i Kairo att hans ambition var skapandet av ett  gemensamt europeiskt-arabiskt frihandelsområde.

Littmans slutsats är otvetydig: endast en  blind eller absolut godtrogen person kan missförstå EEC:s/EG:s/EU:s avsikter. EU vill inte längre att Europa skall likna Amerika, det skall istället ha mer gemensamt med Marocko och Egypten.

Det nya Europa

Littmans dom över det nya Europa är hård. Eurabia är fortfarande Europa, men det är inte det Europa som vi har lärt oss känna igen i historieböckerna. Grundtanken i den eurarabiska dialogen är att Europa skall bli  mer arabiskt och mindre västerländskt. Europa har utvecklats från en judisk-kristen civilisation till ett slags övergångssamhälle där sekulära och islamiska element existerar sida vid sida och där kontinentens kristna tradition håller på att försvinna.
I den mån Europa har haft en politisk och moralisk ryggrad knäcktes denna i början av 70-talet. Oljekrisen medförde att Europa sålde ut sin politiska och kulturella skäl av ekonomiska hänsyn och av pur rädsla för arabisk terrorism. Istället för att stå upp för sina värderingar och hålla fast vid sin allians med  USA och Israel, inledde Europa ett  ekonomiskt och politiskt samarbete med flera av världens mest avskyvärda stater.
Det kanske mest föraktliga inslaget i detta drama är att Europas medborgare och finansiärer av detta projekt aldrig blev tillfrågade om de vill ha det nya  Europa. Det hölls alltid några folkomröstningar om Eurabia. Det nya Europa växte fram i hemlighet. Mötena ägde rum och besluten fattades bakom stängda dörrar av representanter från EEC och arabstaterna. Islamiseringen och arabiseringen av Europa var något som lurades på de europeiska befolkningarna. Man sade att Europa behöver mer arbetskraft, men man undanhöll medborgarna att man tänkte öppna gränserna för miljoner och åter miljoner muslimer. Man sade att man stod på demokratins sida samtidigt som man tog diktaturernas parti mot en liten övergiven demokrati i Mellanöstern. Man sade att Europa behöver mer mångfald, men man dolde att man eftersträvade en gemensam enfald med  arabvärlden. Man sade att det är viktigt att EEC stöder utvecklingen i arabvärlden, när man egentligen bara pumpade in enorma mängder skattemedel i muslimska stenåldersdiktaturer och terroristorganisationer därför att man inte vågade annat.   När EEC-byråkraterna inte dolde relevant information, ljög man om sina verkliga avsikter. Man undanhöll allmänheten misshaglig information och försökte i god sovjetstil manipulera media och skriva om Europas historia för att inte störa den bild av  mångkulturell eurarabisk idyll som man hade för avsikt att tvinga på de europeiska skattebetalarna.
Den förda politiken har medfört att Europa har lidit skada på flera områden.  Den av EEC accepterade islamiseringen  har medfört att det idag inte finns någon fri och publik debatt om islams roll i Europa. Människor är  rädda för att våga uttrycka sin åsikt. Eurabia har visat sig vara den mest icke-liberala version av Europa som har skådats sedan andra världskrigets slut. Den franska  skådespelerskan Brigitte Bardot dömdes till 150 000 kronor i böter därför att hon i ett brev till Frankrikes president  sagt att ”muslimer förstör Frankrike”. Den italienska journalisten Oriana Fallaci stämdes upprepade gånger  för sina böcker. I England blev en anställd på en fångvårdsanstalt entledigad därför att han hade skämtat grovt om Usama  bin Laden. Enligt kriminalvården var avskedandet av mannen ett led i dess kamp mot rasism och trångsynthet. Robert Kilroy-Silk fick sparken från BBC efter 17 år som programledare på grund av att han uttryckt sig nedsättande om islam. Världskulturmuseet i Göteborg plockade ner en tavla av den franska konstnären Louzla Darabi efter protester  från svenska muslimer. Arabiseringen av Europa har därtill  lett till en eskalerande antisemitism som är djupt oroande och som EU, med vett och vilja och, ännu en gång, i god sovjetstil, har försökt att dölja. Den har skapat en situation där Europas sekulära ideal ifrågasätts av grupper som uppfattar  konfessionsmässigt neutrala institutioner som en provokation mot deras kultur. Den har medfört att Europa, trots allt skryt om mänskliga rättigheter, har allierat sig med stater som knappt kan stava till ”mänskliga rättigheter” och att EEC blivit den kanske mest kända megafonen för organiserad terrorism i världen. Den har, sist men inte minst, lett till en europeisk form av antiamerikanism som är så fanatisk att den är  löjlig.
Finns det någon återvändo? Littman är pessimistisk om Europas framtid:

Eurabia  is the future of Europe. … France and the rest of Western Europe cannot  change their policy anymore. Their future is Eurabia. Period. … The question is not how to save Europe, but how to save America.

I denna artikel har vi fokuserat på orsakerna  till Eurabias framväxt. Vi har haft mycket litet att säga om Europas motpart – arabstaterna. Vilken ideologi är det som har väglett deras agerande? Vilken roll spelar kristendomen i Littmans drama? Är det  meningsfullt att använda ordet ”jihad” när vi diskuterar islamiseringen av Europa? Vad betyder begreppen ”dhimmitude” och ”dhimmis”? Är det rimligt att karakterisera den europeiska kontinenten   som en under islam underordnad kontinent? Det är några av de frågor som skall vi ta upp i nästa artikel om Gisele Littmans bok Eurabia – The Euro-Arab Axis.

Eurabia – The Euro-Arab Axis II

Skrivet av AW Fähstorkh tors, 18/09/2008 – 07:54

I förra artikeln presenterade vi Gisele Littmans allmänna argument så som det är framfört i Eurabia – The Euro-Arab Axis. Centralt för hennes slutsats är att det europeiska agerandet i huvudsak har varit baserat på rädsla och strävan efter ekonomisk vinning. Hon menar också att arabstaterna har utnyttjat det europeiska predikamentet för politiska syften. I föreliggande artikel skall vi bland annat titta lite närmare på arabstaternas motiv. Vad är det  som driver den arabiska parten? Vi skall också titta lite närmare på begreppen ”dhimmi” och ”dhimmitude”. Dessa två begrepp har en central status i Littmans teoribildning. Vi skall även svara på frågan om det verkligen är korrekt  att det pågår ett kulturutbyte mellan Europa och arabvärlden. Ytterligare en  fråga som vi skall ta upp är kristendomens ställning i Eurabia. Hur ser EU på kristendomen och hur har arabvärlden hanterat det faktum att Europa åtminstone nominellt  är en kristen civilisation? Sist men inte minst skall vi kika lite närmare på Littmans tes att Europa har förlorat sin politiska och kulturella autonomi och reducerats till en muslimsk provins.

Eurabia

Jihad

Jihad är en ideologi som dikterar hur muslimer skall förhålla sig till otrogna. Med ”icke-muslim” förstås i regel judar och kristna, men även ateister och polyteister hör till denna kategori.  Jihad är  centralt i islamisk historia och civilisation, men det finns olika sätt att tolka begreppet. De finns de som anser att begreppet refererar till en moralisk kamp och de som menar att det syftar på ett krig där alla medel är tillåtna och där målet är att utbreda islams inflytande i världen. Den förstnämnda tolkningen åberopas ofta av de som anser att islam, liksom kristendomen och judendomen, är kompatibel med det moderna samhället.
Littmans ståndpunkt är att det förvisso existerar reformister, men att de befinner sig i hopplös minoritet. Den amerikanske samhällsforskaren Dinesh D’ Souza har sagt att om man vill hitta liberala muslimer, får man åka till Los Angeles. Moderata muslimer är enklare att råka på, men de har ingen som helst makt över islams utveckling. Det är förklaringen till att man aldrig ser några demonstrationer för en moderniserad Korantolkning. Reformismen är ytterst marginell i den muslimska världen. Begreppet ”jihad” har aldrig ifrågasatts i en grundläggande mening sedan 700-talet då det islamiska regel- eller rättssystemet växte fram. Därför är det heller inte rimligt, menar hon, att definiera Jihad enbart i termer av verbal kamp.
Jihad är en teologisk-juridisk uppfattning baserad på Koranen och hadith, dvs. de ord och handlingar som traditionellt tillskrivs profeten Muhammed, och beskriver hur muslimer skall förhålla sig till de otrogna. Jihad är en kollektivt bindande plikt för alla muslimer som skall pågå till hela världen är underordnad islam. Alla muslimer måste göra sitt yttersta för att islam skall segra. Hur muslimen skall relatera sig till icke-muslimen beror på hur icke-muslimen beter sig när denne konfronteras med muslimens erbjudande om att konvertera till islam. Enligt jihad kan den otrogne hantera ett dylikt erbjudande på tre sätt:

  • Han/hon kan avvisa det och ta till vapen.
  • Han/hon kan ingå en fredspakt med muslimen.
  • Han/hon kan vägra att ge upp sin religiösa särart, men ändå underordna sig islam i syfte att undvika krig.

Varje förhållningssätt korresponderar med en av tre regioner i världen. I den första delen, den del som kallas dar al-harb eller de otrognas värld, råder krig mellan de otrogna och islams styrkor. I den andra regionen har islam och de otrogna ingått en fredspakt. Fredspakter motiveras på olika sätt i islam. En anledning kan vara att muslimerna för tillfället inte kan besegra de otrogna och att det därför kan vara taktiskt korrekt att sluta fred med dem.  En fredspakt kan emellertid aldrig vara längre än 10 år. Efter 10 år måste jihad fortsätta. Littman noterar att det som gör jihad till en originell ideologi är att den betraktar kriget som ett naturligt tillstånd. I väst proklamerar stater krig mot varandra, i muslimska länder är det tvärtom – man proklamerar fred. Det sammanhänger med att islam dikterar att jihad är en kollektivt bindande plikt för alla muslimer och att jihad måste pågå till hela världen har underordnats islam. Jihad är en doktrin som föreskriver ett kontinuerligt och universellt religiöst krig. Den tredje och sista regionen är den där de otrogna har underordnat  sig islam och accepterat islams expansion i utbyte mot fred. Otrogna som har underordnat sig islam kallas dhimmis och det tillstånd som deras samhälle befinner sig i kallas dhimmitude. Grundtanken i dessa två begrepp är att det finns en av Gud skapad hierarki och att muslimerna ockuperar denna ordnings krön.

Att leva under islam

För att förstå innebörden av begreppen ”dhimmi” och ”dhimmitude” kan man antingen gå tillbaka i historien och studera kulturer som koloniserats av islam eller utforska de villkor som kristna och judar lever under i vår tids muslimska stater. Littman gör bådadera.
Låt oss titta på några av de grundläggande regler som de klassiska texterna slår fast om dhimmis.
Under muslimskt välde var dhimmis liv mindre värda än muslimers. En manlig dhimmis liv var värt hälften så mycket som en muslims och en kvinnlig dhimmis liv var värt hälften så mycket som en manlig dhimmis. Följaktligen höll det muslimska samhället sig med olika straffskalor. Ett brott mot en muslim straffades hårdare än ett brott mot en dhimmi om förövaren tillhörde den motsatta gruppen. Dhimmis var förbjudna att inneha vapen eller att  försvara sig om de blev angripna eller förödmjukade av en muslim. Det enda som dhimmin hade rätt att göra var att be om nåd eller stilla tiga. En dhimmi hade heller inte rätt att vittna mot en muslim under ett rättegångsförfarande. Dhimmis var förbjudna att ha makt över muslimer. En dhimmiman hade inte rätt att gifta sig med en muslimsk kvinna eller ha muslimer som tjänare och uppassare. Dhimmis var tvungna att klä sig på ett sätt som gjorde dem möjliga att snabbt identifiera. De hade inte rätt att rida kamel eller häst. Dhimmin kunde rida en åsna, men endast på platser där det inte siktades några muslimer. Om en muslim visade sig, var det dhimmins plikt att stiga av åsnan och vänta tills muslimen hade passerat. En dhimmi på promenad måste vandra med sänkt blick och alltid stiga åt sidan närhelst han eller hon möter en muslim. I den mån dhimmis hade tillträde till offentliga badplatser, skulle de bära ringklockor runt halsen så att muslimer snabbt kunde identifiera dem.
Så såg den empiriska verkligheten ut för det förflutnas dhimmis, menar Littman. Flertalet av dessa regler är fortfarande i bruk i muslimska stater i världen.  Om vi håller detta i minnet, får vi välbehövligt perspektiv på påståendet att islam är en fredlig religion därför att islam förbjuder konvertering medelst våld. Det är nämligen sant att detta förbud existerar. Littman påpekar dock att det aldrig haft någon praktisk betydelse: ”Jihad has been a devastating and genocidal war throughout history”. Om man dessutom beaktar de extremt förnedrande och apartheidliknande villkor som jihad tvingar icke-muslimer att leva under är det kanske inte så märkligt att islam inte påbjuder användningen av våld vid umgänget med icke-muslimer. Det behövs inte.

Islam,  kristendom, judendom och myten om det paradisiska Andalusien

Oavsett om man är ateist eller kristen torde man kunna enas om att det inte är möjligt att skriva Europas historia utan att inkludera kristendomen. Kristendomen är, i sin tur, obegriplig utan judendomen. Det eurabiska samarbetet har medfört att Europa  idag har en mycket ambivalent syn på kristendom och judendom. En del av kontroversen kring det så kallade Lissabonfördraget handlade om att det inte innehåller några referenser till kristendomen. Vatikanen påpekade att alldeles oavsett vad man tycker om kristendomen så utgör den en viktig del av Europas ideologiska historia. Därför bör kristendomen nämnas. Detta är naturligtvis en helt korrekt observation. EU har dock inte varit särskilt beredvillig att betona Europas kristna arv därför att det skulle försvåra den kulturella sammansmältningen med arabstaterna i Nordafrika och Mellanöstern.
För arabstaterna har kristendomen utgjort ett dubbelt problem. Eftersom kristendomen utgör en del av Europas kulturella identitet, lägger den hinder i vägen för arabiseringen och islamiseringen av den europeiska kontinenten. Länken mellan judendom och kristendom försvårar också delegitimeringen av Israel.  För att kunna slå in en kil mellan det kristna Europa och det judiska Israel och samtidigt kolonisera Europa kulturellt har arabstaterna försökt påverka relationen mellan kristna och judar och revidera tolkningen av grundläggande kristna dokument. Under en lång period var det till exempel vanligt att arabstaterna påminde Europas politiker att det var judarna som mördade Jesus. Detta argument förlorade dock mycket av sin slagkraft när Katolska kyrkan på 60-talet gjorde det klart att den tog avstånd från allt kollektivt skuldbeläggande av det judiska folket. Ur ett strikt teologiskt perspektiv var anklagelsen dessutom en smula märklig därför att muslimer inte själva tror att Jesus blev korsfäst.  Den andra strategin har varit mer framgångsrik och baseras på den  märkliga uppfattningen att  Jesus och hans lärjungar inte var judar, utan  araber. Även om Vatikanen har förkastat även denna uppfattning saknas det inte  kyrkor i väst som sympatiserar med den. Ett skäl är att många kristna anser att relationen mellan kristendomen och islam skulle bli mindre ansträngd om man kunde komma överens om att man åtminstone dyrkade samma gud. Ett steg på denna väg skulle kunna vara att kristna vidgår att Jesus var palestinier. Ett annat skäl är att många kristna tror att om de går med på att arabisera Jesus, så kommer muslimerna att ge kristna i arabvärlden motsvarande favörer. Littman avfärdar dock dylika förhoppningar som orealistiska. Koranen är entydig på denna punkt: judar och kristna är avfällingar från den rätta tron och sharia förbjuder att de tillerkänns samma rättigheter som muslimer. Arabstaterna är inte intresserade av att försonas med det kristna Europa. Det vill arabisera Jesus av politiska skäl: en arabisering av Jesus innebär en historisk delegitimering av den judiska staten samtidigt som den representerar en islamisering av islams värsta konkurrent på det teologiska området. Det är, kort uttryckt, ett sätt för arabstaterna att slå två flugor i en smäll.
Men EU och arabstaterna har inte endast samarbetat i syfte att neutralisera kristendomen och  judendomens roll i Europas idéhistoria, man har också sjösatt projekt vars direkta syfte är att framställa islam som ett teologiskt alternativ till kristendom och judendom. Det kanske mest framträdande projektet är myten om Andalusien. Grundidén i denna myt ser ut på följande sätt: på 700-talet invaderade muslimska styrkor det som vi idag kallar Spanien. Invasionsstyrkorna döpte området till al-Andalus eller Andalusien.   I Eurabia beskrivs det muslimska Andalusien som Europas gyllene era. På den Iberiska halvön levde nämligen de tre stora religionerna i  harmoni med varandra och anledningen till denna  teologiska och mellanmänskliga konsonans var islam.
Littman menar att denna uppfattning är totalt grundlös. Andalusiens historia är i själva verket en berättelse om grymhet, krig och slaveri. Kyrkor konverterades till moskéer, dissidenter brändes levande på bål, männen förslavades och kvinnorna skickades till harem. Myten om det mångkulturella Andalusien har använts av arabstaterna och EU i syfte att  lura de europeiska skattebetalarna och medborgarna att acceptera Eurabia som sin framtid.

Europa som dhimmitude

Littman menar att det finns flera anledningar till att beskriva Europa som dhimmitude. Med ”dhimmitude” avses ett samhälle som har gett upp sin politiska och kulturella autonomi i syfte att undvika en konfrontation med islam. Littman menar att de första stegen mot ett europeiskt dhimmitude togs i början av 70-talet när Europa, under fransk ledning, sålde ut sin politiska och kulturella själ för olja från arabvärlden. Detta var, som vi har sett, inte alls nödvändigt. Om Europa istället hade köpt oljan från USA och dessutom, tillsammans med amerikanerna, inlett ett teknikembargo mot arabstaterna, hade OPEC-strategin fallit samman som ett korthus. Det är det faktum att den europeiska reaktionen var betingad av rädsla som gör att det är meningsfullt att klassificera den som en åtminstone begränsad form av dhimmireaktion.
Det är viktigt att hålla i minnet att Europa inte från första början var inställt på total servilitet visavi arabvärlden. Den europeiska kompromissviljan uttryckte en ambition att säkra tillgången till billig olja och att minimera risken för arabisk vedergällning i form av terrorism. Men européerna hoppades samtidigt att det eurabiska samarbetet skulle ge dem möjlighet att påverka arabstaterna i demokratisk riktning. Littman menar att samtliga dessa förhoppningar har grusats. Det har aldrig varit tal om någon ömsesidig anpassning. Europa har ensidigt  anpassat sig till arabvärlden. Faktum är att Europa har fortsatt att anpassa sig till arabvärldens krav, trots att arabstaterna har  deklarerat att de inte tänker anpassa sig till europeiska motkrav.
Denna av rädsla betingade vilja till anpassning har påverkat Europa i riktning mot dhimmitude. I nästa artikel skall vi ta upp den förändrade synen på Israel och USA som ett exempel på dhimmitude. I föreliggande artikel skall vi nöja oss med att kommentera det förändrade debattklimatet i Europa. Det har sagts om danska Jyllandsposten att den var ute i provokativt syfte när den lät publicera några karikatyrer på profeten Muhammed. Det är inte sant. Bakgrunden till tidningens beslut var klagomål från en dansk författare till en bok om profeten Muhammed. Författaren behövde en illustratör, men ingen vågade ställa upp när de insåg att boken handlade om islam. Den fråga som tidningen ville besvara var om den formella yttrandefriheten håller på att förlora sin betydelse därför att människor håller inne med sina åsikter på grund av rädsla för religiösa fanatiker. Det var för att testa den hypotesen som Jyllandsposten skred till verket.
Idag praktiserar europeiska kulturarbetare   självcensur därför att de är rädda för att bli mördade av muslimska fanatiker. Sålunda ställde Berlins Deutsche Opera  in Mozarts Idomeneo av rädsla för muslimsk terrorism. Med samma argument skrotade Londonbaserade Royal Court Theatre en planerad föreställning baserad på Aristophanes’ Lysistrata. En brittisk såpopera  fick manuset omskrivet av rädsla för terroristaktioner (muslimska terrorister blev djurrättsaktivister). Brittiska BBC beslutade nyligen att skrota en påkostad dramadokumentär om de så kallade Londonbombarna (BBC kallar numera muslimska terrorister ”bombare”). Som vi har sett har EU som organisation till och med gett sig i kast med att skriva om Europas historia  i syfte att inte stöta sig med islam. EU ägnar sig inte endast åt att idyllisera islam och att befordra myten om islams civilisatoriska överlägsenhet, organisationen har också, med medias och utbildningssystemets enträgna hjälp, systematiskt odlat föreställningen om en europeisk skuld till islam på grund av korstågen. Islam antas naturligtvis inte stå i skuld till Europa efter den 800 år långa ockupationen av den Iberiska halvön. I den politiskt korrekta retoriken kan nämligen endast  européer fela.

Vad är det egentligen allt detta handlar om? Littman svarar att Europa försöker köpa sig sinnesfrid genom att avstå alltmer av sin politiska, kulturella och demografiska autonomi. För arabstaterna handlar det om jihad mot ett politiskt och moraliskt försvagat Europa – ett krig som förs med politiska, kulturella och demografiska medel.

I den sista artikeln i vår serie om Gisele Littmans Eurabia – The Euro-Arab Axis skall vi titta lite närmare på de två huvudkomponenterna i det eurabiska samarbetet – hatet mot Israel och USA.

Eurabia – The Euro-Arab Axis III

Skrivet av AW Fähstorkh sön, 05/10/2008 – 15:35

I den första artikeln tittade vi lite närmare på Eurabias bakgrund. I den andra artikeln vände vi blickarna mot  den muslimska världen. Vi analyserade begrepp som ”jihad”, ”dhimmi” och ”dhimmitude” och avslutade med att ställa frågan om Europas förhållande till den muslimska världen kan karakteriseras i termer av underordning i utbyte mot fred. I föreliggande artikel skall vi granska de två kärnkomponenterna i den eurabiska alliansen: hatet mot Israel och  USA.

Eurabia

Bakgrund

Europa har inte alltid haft ett problem med Israel och USA. Flertalet europeiska stater beundrade länge den judiska statens envisa kamp för att etablera sig i en extremt fientlig omgivning. USA spelade en av huvudrollerna när Europa befriades från det nazistiska oket och tack vare generöst ekonomiskt bistånd från Amerika kunde västra Europa komma på fötterna relativt snabbt efter kriget. Men synen på Israel och USA skulle förändras och motorn i denna process var Frankrike. För Frankrike var slutet på det andra världskriget inledningen till en plågsam omställningsprocess. Frankrike bjöds aldrig in till Jaltasamtalen och skulle successivt tvingas att ge upp sitt koloniala imperium under efterkrigstiden. President de Gaulle vägrade acceptera denna nedgradering av fosterlandet. Den franske presidenten ville  återupprätta Frankrike som stormakt genom att ena Europa och den muslimska världen under fransk ledning mot USA. Oljekrisen i början av 70-talet blev startskottet för den nya politiken. I utbyte mot fred, olja och nya marknader beslutade dåvarande EEC att sälja ut kontinentens politiska och kulturella själ.

Eurabia och Israel

Den arabiska sidans ambitioner var till en början relativt modesta. Arabstaterna hade insett att de på egen hand aldrig skulle kunna erövra hela det forna brittiska Palestinamandatet. Judarna var inte endast militärt starkare, de hade också Europa och USA på sin sida. När OPEC-länderna beslutade sig för att skära ned oljeproduktionen var det i syfte att slå sönder denna allians. Den arabiska politiken var främst riktad mot Europa och hade formen av ett ultimatum: Europa måste ändra sin uppfattning i Mellanösternfrågan  innan det kan bli tal om ökade oljeleveranser. Idag vet vi att EEC-staterna underkastade sig de arabiska kraven, men vad var det egentligen arabstaterna krävde? Fyra av arabstaternas villkor är särskilt intressanta:

  • Israel skall avstå Västbanken och dra sig tillbaka till 1949 års gränser.
  • Europa måste godta påståendet att palestinierna inte är flyktingar, utan ett folk och att ingen varaktig fred kan uppnås i Mellanöstern innan detta folks legitima, nationella rättigheter har tillgodosetts.
  • Europa måste acceptera den palestinska befrielseorganisationen PLO som det palestinska folkets legitima företrädare.
  • Palestinierna  skall ha rätt att återvända till Israel.

Låt oss titta lite närmare på dessa krav och hur EU har hanterat dem.

För det första: arabstaterna har aldrig accepterat ens 1949 års gränser. Redan dagen efter det att den judiska staten hade utropats attackerades den av sex arabiska arméer. Det idag så ofta uttalade kravet  att Israel skall dra sig tillbaka till 1949 års gränser, aktualiserades först efter det så kallade sexdagarskriget då Israel, efter att ha utsatts för ett nytt invasionsförsök, erövrade Sinaihalvön och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien och Västbanken från Jordanien.
Det andra kravet är det kanske mest intressanta eftersom det beskriver uppdykandet av en dittills okänd etnisk grupp: palestinierna. Faktum är att fram till sent 60-tal användes aldrig detta begrepp i debatten om Mellanösternproblematiken. Det fanns inga palestinier i området förrän i början på 70-talet. Varifrån kommer då detta begrepp och vilket politiskt syfte är det satt att förverkliga? Den 14 maj 1948 tillkännagavs staten Israel. Den 15 maj anfölls Israel av Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon. En följd av konflikten var att Jordanien annekterade Västbanken. I juni 1967, dvs. 19 år senare, attackerades Israel ånyo av Jordanien, Egypten och Syrien. Konflikten som går under namnet ”sexdagarskriget” utmynnade i en fullständig seger för Israel. En följd av kriget var att Israel bemäktigade sig Västbanken. Under de 19 år som Västbanken befann sig under jordansk eller arabisk kontroll var det ingen som krävde att ”palestiniernas” nationella rättigheter måste tillgodoses. De araber som bodde i området hade heller inga nationella strävanden. Ingen uppfattade de så kallade palestinierna som en från araber i allmänhet urskiljbar etnisk grupp. Bland muslimer var det tvärtom vanligt att tala om den arabiska nationen och det arabiska folket – inte palestinier. Begreppet ”palestinier” skapades enkom för att göra det lättare för den arabiska sidan att ställa territoriella krav på Israel.
Vilken roll spelar PLO i detta drama? Hur kan PLO vara ”palestiniernas” legitima företrädare om  begreppet ”palestinier” är en politisk konstruktion? Faktum är att PLO inte tillkom på ”palestinskt” initiativ. I den mån man kan tala om ett initiativ var det egyptiskt. Det var Egyptens president Gamal Abdul Nasser som var huvuddrivkraften vid PLO:s tillblivelse. Inte heller PLO:s första ledare, Ahmed Shukairy, och hans efterträdare, Yassir Arafat, var  ”palestinier”. De var, liksom Nasser, egyptier. Men PLO var inte endast ett arabiskt påfund. När EEC-staterna godtog PLO som det ”palestinska folkets” legitima företrädare allierade de sig med en terroristorganisation med Israels destruktion på sitt program och som dessutom hade genomfört flera attentat i Europa.

PLO
PLO:s emblem omfattar hela Israel,  inte endast Västbanken.Varför ställde EEC sig bakom en organisation som betraktade européer som legitima mål för terroristaktioner? Littman svarar att EEC hoppades kunna köpa sig fred i utbyte mot politiskt och finansiellt stöd till arabsidan:

PLO terror increased the pressure on European governments through a series of murders and massacres: London, December 15, Hamburg on February 8 and 19, Munich on September 5 at the Olympic Games, and in Frankfurt in October; in Brussels, may 9; in Israel, Lod airport, June 1; at Trieste, Italy, August 4; letter bombs to London, Paris, Brussels, Geneva, Vienna, Montreal, Ottawa, New York, Buenos Aires, and Kinshasa on September 20 and November 13, 1972, and finally, Thailand, December 28, 1972, and Khartoum, February 21, 1973, where a Belgian and two American diplomats were murdered.

Frankrike var först med att etablera PLO-kontor i Europa. Sverige under Olof Palme var ett av västvärldens mest propalestinska länder. Om Palme hade svårt att dölja sin avsky för Israel, hade han desto lättare för att uttrycka sympati visavi arabiska diktatorer. Libyens premiärminister Abdessalam Jalloud blev sålunda ”Min vän Jalloud”. Han hävdade om mullorna i Iran att de ”bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet”. PLO-ledaren Arafat stöttade öppet kommunistdiktaturerna i Östeuropa och skulle senare ställa sig bakom Iraks invasion av Kuwait. Trots att PLO hade den israeliska demokratins utplåning på sitt program, vägrade Palme att ta avstånd från organisationen och när Arafat besökte Sverige 1983 fick den gamla terroristledaren ett mottagande som normalt endast bevärdigas statschefer.
Det fjärde och sista kravet är intressant såtillvida att det bortser från ett viktigt faktum: det var det arabiska angreppet mot Israel och arabstaternas ovilja att ta emot ”palestinierna” som gav upphov till det ”palestinska” flyktingproblemet. Man ”glömmer” också bort att nämna att invasionsförsöket utlöste en flyktingström i motsatt riktning: judar som flydde från arabstaterna av rädsla för repressalier. Att konflikten inte har blivit löst beror på att arabstaterna vill hålla den vid liv av ideologiska skäl. Arabstaterna har aldrig brytt sig om ”palestiniernas” lidanden. För dem är det ”palestinska folkets” lidande snarare en tillgång eftersom det kan utnyttjas i propagandakriget mot Israel och väst.

Det är viktigt att förstå vad EEC:s/EG:s/EU:s Palestinapolitik innebär. Den handlar inte endast om att EU ställer sig bakom muslimska diktaturer och allierar sig med terrorister,  EU:s syndaregister är betydligt mer omfattande än så.

Europeiska unionen
EU allierar sig med terroristorganisationer och diktaturer

EU har medvetet vänt blickarna åt annat håll när kristna diskrimineras, misshandlas och mördas i den arabiska världen  i syfte att inte störa den eurabiska dialogen. Libanons kristna var det första  offret för överenskommelserna mellan arabstaterna och dåvarande EG på 70-talet:

While the PLO and its allies preyed on the Lebanese Christians, wiping out whole villages, desecrating and burning churches, murdering, and mutilating corpses (as at Damur in 1976), Europe was supporting Arafat. … The Lebanese war was butchery, conducted with the outmost violence. With public attention focused on Palestinian martyrdom, the PLO inflicted mass murder, abductions, untold suffering, and destruction on over a hundred thousand Christians in Lebanon.  … Today, when Eurabians remember the Lebanese war at all it is only to lament the massacre at Sabra and Chatila, which was committed by Christian Maronites in retaliation for PLO massacres, and inevitably blamed on Ariel Sharon. That of Damur, which preceded it and was personally supervised by Arafat, is conveniently ignored. An eyewitness gave an account of the massacre of 582 Christians in Damur by the PLO and its Muslim allies on January 22, 1976: ”The attack took place from the mountains behind. It was an apocalypse. They were coming, thousands and thousands, shouting ‘Allahu Akhbar! God is great! Let us attack them for the Arabs, let us offer a holocaust to Mohammad!’ And they were slaughtering everyone in their path, men, women and children”.

EU är också huvudfinansiär av det som numera går under namnet  ”Palestinska myndigheten”. EU formligen öser skattemedel över denna organisation som för övrigt leds av en historierevisionist. Sedan grundandet av den Palestinska myndigheten 1994 har EU pumpat in 600 miljoner euros per år i organisationen. EU är också den största enskilda donatorn till UNRWA genom att stå för nästan 40 procent av organisationens budget.
Men det är inte endast PLO som erhåller stöd från de europeiska skattebetalarna. Trots att Mellanöstern och Nordafrika är en enda hoper av osmakliga regimer och diktaturer pumpar EU in skattemedel i regionen. Under 6 år transfererade EU:s MEDA-program över 5 miljarder euros till demokratiska ”mönsterstater” som Algeriet, Egypten, Marocko, Syrien och den Palestinska myndigheten. Israel, den enda reella demokratin i regionen, har givetvis inte erhållit ett öre.
Hur långt EU är berett att gå för att blidka de antisemitiska arabstaterna synliggjordes under det så kallade Damaskusmötet 1998. Slutkommunikén från mötet vittnar om det moraliska förfall som har ägt rum i Europas politiska toppskikt. Konferensen ägde rum i Syriens huvudstad Damaskus under överinseende av landets sedan drygt 30 år tillbaka diktator Hafez Assad. Inget av detta syns emellertid i slutkommunikén. Européerna hade kunnat fördöma den syriska diktaturen och Syriens ockupation av Libanon, men istället förklarade sig de europeiska politikerna vara diktatorn djupt tacksamma:

The participants expressed their deep thanks and gratitude to the President, Parliament, Government and people of the Syrian Arab Republic for their warm hospitality and for the excellent organization of the Conference which contributed to the success of their Dialogue.

Vad innebär då denna omtalade succé?

The participants in the Conference stressed the close connection between the achievement of peace in the Middle East and security and stability in Europe.

Man frågar sig: hur kan det existera ett samband mellan fredsprocessen i Mellanöstern och Europas stabilitet om inte det fanns ett hot om arabisk terrorism mot Europa i den händelse att EU skulle vägra att oreserverat böja sig för de muslimska staternas krav?
Hur beskrivs Mellanösternproblematiken i kommunikén? Delegaterna skyllde oförbehållsamt alla problem på Israel, den enda demokratiska staten i regionen. Inte en enda europé orkade protestera mot de muslimska diktaturernas planer. Istället kritiserade man USA:s fredssträvanden och applåderade de åtgärder som EU hade vidtagit för att sätta press på Israel att underkasta sig arabdiktaturernas krav. Frågan om hur man skall hantera arabisk terrorism i allmänhet och palestinsk terrorism i synnerhet genererade inga kontroverser. Under ett moment som förmodligen  kommer att bli ihågkommet som ett av de mest stolliga ögonblicken i det diplomatiska spelets historia enade sig dessa skurkstater och européerna om behovet av en internationell konferens vars uppgift skulle vara att producera en allmän konsensus om innebörden av begreppet ”terrorist”. Förslaget blev naturligtvis extra komiskt mot bakgrund av att det  framfördes i Syrien, en stat som bland annat gjort sig känd för sitt stöd till allsköns terroristorganisationer.
Konferensen uttryckte sin oro över den bojkott som för tillfället  riktades mot en av deltagarnationerna, Libyen, men undvek sorgfälligt att nämna att den berodde på Khadaffis inblandning i terroristattacken mot Pan Am Flight 103 över Lockerbie 1988 där 270 människor omkom.
Kommunikén avslutades med att deltagarna betonade att ansträngningarna i syfte att arabisera och islamisera Europa måste intensifieras:

The participants believe that the following measures will deepen cultural cooperation and promote mutual respect for cultural values:

  • Establishing rules of behaviour at the national and international level that ensure the preservation of cultural values;
  • Drawing up joint media plans whose aim is to rectify mistaken ideas prevailing in the countries of each side against the cultural and spiritual values of the other side;
  • Finding solutions for the problems of Arab workers and Arab immigrants and improving the conditions of their integration into the societies they live in, whilst respecting their rights in preserving their beliefs, traditions, and national culture;
  • Improving the facilities for teaching Arabic in Europe.
  • Supporting the Euro-Arab Business Management School which was set up in Granada in 1994 as a potential basis for a real Euro-Arab university.

Eurabia och USA

Som vi har noterat tidigare har  Europa inte alltid föraktat Amerika. Amerika  räddade demokratin i Europa under andra världskriget och bidrog aktivt till återuppbyggnadsarbetet efter krigsslutet. Efter oljekrisen 1973 blev den europeiska hållningen alltmer kritisk. Det demokratiska Europa höll på att alliera sig med reaktionära diktaturer i Mellanöstern och Nordafrika. Målsättningen var formulerad av Frankrike: ett enat Europa sammansvuret med den muslimska världen under fransk ledning med udden riktad mot USA. Istället för att odla relationerna med det demokratiska Amerika, beslutade Europa sig för att söka  gemenskap med stater som Syrien, Saudiarabien, Irak och Libyen. Förhållandet mellan Europa och USA efter oljekrisen har tre egenskaper:

  • Klyftan mellan Europa och USA har vidgats.
  • Frankrike gör anspråk på att formulera EU:s utrikespolitik.
  • Hätsk  antiamerikanism.

Det kyliga förhållandet mellan Europa och USA kan ges en allmän och en specifik förklaring. På ett allmänt plan beror förbistringen på det faktum att EU allierat sig med arabvärlden. På ett mer specifikt plan beror den ökande klyftan mellan Europa och Amerika på att USA stöder Israel och att amerikanerna vågar ta uttrycket ”muslimsk terrorism” i sin mun. Att på detta sätt koppla ihop islam och terrorism var snudd på blasfemiskt för många arabstater. EU hade vant sig vid  att kunna skylla Mellanösternkrisen på Israel och komma undan med det, men efter terroristattackerna mot New York och Washington och USA:s krigsförklaring mot den internationella muslimska terrorismen blev det allt svårare för EU-staterna att ensidigt lägga all skuld på den judiska staten. De påföljande terroristattackerna mot London och Madrid gjorde det också allt tydligare för ambivalenta européer att  islam kanske hade ett problem med terrorism, även om Bryssel energiskt förnekade påståendet närhelst det kom på tal. Det ökande problemet med muslimsk terrorism i Europa i kombination med det amerikanska klarspråket   retade  gallfeber på den eurabiska dialogens förkämpar i Europa.

George W Bush
Amerikanskt klarspråkHur bisarr situationen var kom till klart uttryck när Frankrikes president Chirac hotade att stoppa EU-utvidgningen österut med hänvisning till att många av de forna sovjetiska satellitstaterna är positivt inställda till USA. Irakkriget skulle inte oväntat föra upp till ytan en synnerligen virulent form av  antiamerikanism som många trodde inte existerade. Arabvänner, nazistsympatisörer, kommunister och allsköns vänsterfolk enade sig emot vad man uppfattade som en gemensam fiende – det demokratiska Amerika. Hyllningarna till arabvärldens diktaturer och terroristorganisationer som PLO ekade i de europeiska huvudstäderna. Littman menar att det inte är så svårt att förstå den europeiska vreden. Den är ytterst grundad i uppgivenhet och skam. Europa är, till skillnad från Amerika, en politiskt och moraliskt dekadent kontinent. Den grundläggande skillnaden mellan USA och EU är att medan USA öppet har konfronterat den muslimska terrorismen, har Europa valt att förneka dess existens. Det är förklaringen till varför det är så vanligt att europeiska politiker läxar upp sina medborgare med att självmordsbombare inte drivs av hat mot väst, utan att deras handlingar måste förstås som en missriktad strävan efter social rättvisa. Littman menar att mycket av denna extrema fientlighet mot USA är en biprodukt av den eurabiska dialogen. Hatet mot Amerika är snart det enda som Europa har kvar. Trots att det  ytterst är ett uttryck för uppgivenhet och en oförmåga att stå upp för grundläggande demokratiska och humanistiska principer, förser det, paradoxalt nog, européerna med en illusion om moralisk överlägsenhet.

München

Var befinner sig Europa idag? Littman menar att Europa håller på att upprepa misstaget från München 1938 när Frankrike och England gav nazisterna fria händer i Tjeckoslovakien i utbyte mot fred i resten av Europa. Istället för att konfrontera det nazistiska hotet, hoppades man att ett samarbete med Hitlertyskland skulle eliminera hotet om ett nytt storkrig. Littman menar att denna Münchenanda lever kvar i Europas förhållande till islam:

One need only look at our  cities, airports, and streets, at the schools with their security guards, even  the systems of public transportation, not to mention the embassies, and the synagogues  – to see the whole astonishing array of police and security services. The fact  that the authorities everywhere refuse to name the evil does not negate that  evil. Yet we know perfectly well that we have been under threat for a long  time; one has only to open one’s eyes and our authorities know it better than  any of us, because it is they who have ordered these very security measures.

Vad återstår att göra? Littman är pessimistisk, utan att för den skull ansluta sig till en historieteori präglad av determinism. Europa går förmodligen inte att rädda. Trettio år av eurabisk dialog har eliminerat de mentala förutsättningarna för ett politiskt och moraliskt uppvaknande. Europa har kapitulerat kulturellt, moraliskt och politiskt. Det som sker är så groteskt att det nästan trotsar all beskrivning. Europa – världshistoriens kanske mäktigaste och mest grandiosa civilisation, platsen för marknadsekonomins, demokratins och den vetenskapliga revolutionen födelse, håller på att begå något som endast kan  beskrivas som ett utdraget kollektivt självmord.

The well-known scholar of Islam, William Montgomery  Watt, described the disappearance of the Christian world from the countries  which had been Islamized, in his book The Majesty that was Islam (1974):  ”There was nothing dramatic about what happened; it was a gentle death, a  phasing out.”(4) But Montgomery Watt was wrong; in fact, the long death-throes  of Christianity under Islam were extremely painful and tragic, as can be seen  even in the 20th century, with the genocide of the Armenians, and  the Lebanese Christians’ resistance in the 1970s-1980s, and for the last  decades the genocide in the Sudan, and finally the relentless Arab jihad  against Israel, which is only one of the examples of the age-old struggle by  people devoted to fighting for freedom against dhimmitude, for the dignity of  man against the slavery of oppression and hate. But that observation by  Montgomery Watt – about the ”gentle death, the phasing out” applies perfectly  to Europe today.

23 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Bergfast
    Dec 04, 2012 @ 13:10:49

    KLARTEXTEN sa:….” Men kärleken upphörde när jag insåg att islam är oförenlig med välstånd, demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet. En sådan lära kan jag inte stötta oavsett hur fin den är i övrigt! Detta är omistliga värden för ett gott samhälle. Hur kan du acceptera en lära som omöjliggör att de förverkligas?”….

    Ja, men hur pass gott har det moderna, demokratiska och jämlika samhället, med yttrandefrihet och allt, egentligen blivit? Det materialistiska välståndet i västvärlden verkar pressas tillbaka för en allt större del av befolkningarna? I t ex USA, liksom också i vissa europeiska nationer som Grekland och Spanien m.fl., verkar det bli allt svårare för alltfler. Det framväxande konkurrenssamhället, där löner och pensioner pressas ned och där priser går upp, är nog kanske inte framdrivet av islam i första hand ändå? Det är väl mer frampressat av det internationaliserade näringslivet, tillika den internationaliserade bankindustrin, som vill pressa fram större vinster i sina verksamheter och industrier? Dessa intressesfärer, som nog också har stort inflytande över både massmedieindustrin, samt även den politik som förs i många länder, är nog heller inte främst styrd av islam? Många som förespråkar krig både här och där och lite överallt, de kan nog också i vissa fall göra det därför att de anser att det finns ekonomiska vinster i krig, där bl.a. vapenförsäljningar rusar i höjden, som då anses gynna vapenindustrin? Att det är skattebetalarna i alla olika nationer som betalar för nationers vapenköp, både med sina liv och sina pengar, ses nog inte som något större problem i krigsförespråkarnas ögon, utan mer som naturens ordning, och någonting som alltid har förekommit genom hela mänsklighetens krigiska historia…..

    Yttrandefrihet? – Ja, uppenbarligen är det lite si och så med den saken om man just synar yttrandefrihet i sömmarna. Detta gäller nog oavsett vilket samhällssystem. Yttrandefrihet är nog i praktiken ganska omöjligt överallt, där de som yttrar fel saker uppenbarligen förföljs eller hotas, på det ena eller andra sättet, både i diktaturer och i demokratier. Så när det kommer till kritan är nog yttrandefrihet ganska så begränsad överallt.

    Jämlikhet? – Ja, rent teoretiskt har ju alla människor likvärdigt del i den mänskliga identiteten men någon jämlikhet finns ju inte någonstans i någon endaste mänsklig förening. Det finns ingen jämlikhet vare sig på familjenivå, skolklassnivå, partinivå eller samhällsnivå. Ojämlikhet är en så uppenbar och påtaglig verklighet att den lyser igenom i varje mänsklig församling av vilket slag det än vara må. Någon jämlikhet i praktiken finns inte och är ju också en svår sak då varje människa ju är en unik individ. Så att mena att det finns jämlikhet är som att förneka att varje människa är en unik individ.

    Demokrati? – Att kunna övertyga folkmassor är nog ingen större konst, om man enbart har fullständig tillgång till de massmediala propagandaverktyg som krävs. Genom det massmediala rummet kan man styra och påverka människor lite hur som helst. Att kunna påverka, dirigera, förvilla och förvirra folkmassor har gjorts otaliga gånger genom historien. Forna tiders krigsherrar var nog storartade demagoger som kunde egga sina soldater till att vilja kriga för än den ena än den andra goda sakens skull. Dissidenter och vapenvägrare, eller andra som vägrade lyda order, sattes i fängelse eller avlivades som landsförrädare. De som motsatte sig makthavarna fråntogs all ära och redbarhet. Liksom makthavare även idag försöker göra mot avvikare från samhällelig konsensus och s.k. politiska korrekta standardfraser, eller s.k. modernism.

    Den materiellt sett relativt höga standard som kunnat skapas i Sverige efter kriget berodde på att Sverige kunde exportera mycket till ett sargat Europa, som behövde byggas upp. För många medborgare verkar den materiella välfärden ha medfört en nedgång på andra områden. Genom propaganda för alkohol och droger, dekadent pop- och rockkultur, hyllande av otrohet och antifamiljära ideal, dvs. av s.k. – frihet -, samt genom en konstant påverkan av en genomfördärvlig underhållningsindustri med idel kriminalitet, mord, våld, krig, idioti, skilsmässor, lurendrejerier, otroheter, samt vulgariteter och vidrigheter i största allmänhet, så har man lyckats förleda många människor till negativa och även destruktiva och självförstörande livsstilsideal.

    Det verkar vara medvetna manipulatörer och aktörer som är kunniga och insatta i hur man kan manipulera och deformera folkmassor. Genom en mer eller mindre hypnotiserande psykologisk påverkan med förfulande och fördummande program, har man lyckats förföra stora delar av hela befolkningar.

    Massmedia, och särskilt rörlig bildmedia, verkar ungefär som ett mentalt gift som sakta men säkert förstör och bryter ned människors självförmögenheter inklusive moraliska, kreativa och intellektuella förmågor.

    Inte minst barn och ungdomar är extra känsliga för negativ och förvirrande påverkan genom massmedia.

    Det talas om miljögifter, men sällan talas det om det potentiella gift som utgörs av media. Och särskilt då av rörlig bildmedia, speciellt tv-mediet.

    Omtänksamma föräldrar borde verkligen fullständigt undanhålla sina små barn all form av rörlig bildmedia, och särskilt television.

    Vad gäller Eurabia som jag läste om, så verkar det kunna ligga en del sanning i detta. Frankrike hade ju stort inflytande i Nordafrika, och många muslimer där talar ju franska flytande. Att de Gaulle såg på arabvärlden med lite andra ögon än kanske andra nationer i Europa, och kanske också kände frändskap med islam som religion och kultur, samt med både orientaler och nordafrikaner som folk, och kanske inte såg några större problem med idéerna om samarbete med de arabiska nationerna i utbyte mot möjligheter att kunna köpa billigare olja, är kanske då förståeligt. Littman verkar ha mycket låga uppfattningar om Europas länder och folk, och verkar spå deras snara undergång, och samtidigt vilja mena att USA inte lider av samma dekadens eller passivitet och handlingsförlamning. Ja, vad som är verklighet och inte, och vad som beror på vad och inte, kanske inte alltid är så lätt att varken veta eller förstå så där helt säkert…

    Men att det nog alltid kan finnas politiska rävar både här och där, som kan syssla med dubbelspel och göra s.k. schackdrag som man kan se konsekvenserna av först långt senare i spelet, det är nog inte helt osannolikt….

    Saker som ser ut och verkar vara på vissa sätt, kan kanske i själva verket vara på något annat sätt när det synas i sömmarna. Att förvrida motståndares syn, och att förvilla och förleda, bedra och lura motståndare, hör kanske till – krigandets – strategier.

    Att vilja fördumma, förgifta, förvilla och förleda – fiender -, i krigandet, är kanske till viss del någonting oundvikligt. Om – fienderna – låter sig förföras, besegras och övertalas av än den ena än den andra – manövern – till sin egen självförintelse, ja, det måste då samtidigt då delvis ses som deras eget ansvar. Det är då någonting som inte enbart går att skylla ifrån sig på att – fienderna – , eller – motståndarna, -, var för starka, för luriga, för duktiga, för elaka, för smarta, eller för mycket det eller det…. och därför lyckades – vinna striden -.

    Det är väl i så fall kanske vad som kan kallas för att vara en – dålig förlorare -……

    Vem vet….

    Svara

    • KLARTEXTEN!
      Dec 04, 2012 @ 15:48:46

      För din egen o läsarnas skull bör du korta ner, för jag läser sällan hela dina kommentarer. Det tar för lång tid. Synd om folk inte läser vad du skriver.

      Svara

    • KLARTEXTEN!
      Dec 04, 2012 @ 15:51:26

      Du ser gärna problem med vårt västerländska samhälle. Visst. Men problemen är oerhört mycket större i muslimska samhällen. Det perspektivet måste du ha. Du måste jämföra, inte betrakta i vacuum.

      Svara

  2. Lövet
    Aug 16, 2011 @ 14:30:21

    ”Skrivet av AW Fähstorkh tors, 11/09/2008 – 07:45
    År 1990 hade Tyskland tre moskéer, idag finns det 159 stycken. Vad beror denna ökning på?”

    Den beror på att Herr Fähstorkh inte kan räkna. År 1990 hade Tyskland mycket fler än tre moskéer, även mycket fler än tre traditionella moskéer. Den ökning Tyskland har haft i byggandet av traditionella moskéer (totala antalet moskéer överstiger 2.600) härrör till den största delen från de gästarbetare Tyskland tog in från Turkiet fr.o.m 1960-talet för att hjälpa bilindustrin med tillförlitlig personal som tröttnat på att be i källare och som har medlen att bygga moskéer.

    Ditib/IGMG har den absoluta majoriteten av moskéer.

    Svara

    • KLARTEXTEN!
      Aug 16, 2011 @ 16:19:28

      Så i övrigt tror du på Eurabia-teorin?

      Svara

      • Lövet
        Aug 16, 2011 @ 19:21:28

        Nej, vilken tänkande individ tror att en hemlig sammansvärjning av muslimer att ta över europa existerar?

        Svara

        • KLARTEXTEN!
          Aug 17, 2011 @ 00:24:04

          Konspiration eller eller inte. Resultatet är detsamma: Europa invanderas av muslimer. Fortsätter massinvandringen som idag så blir Eurabia verklighet ändå!

          Svara

          • Lövet
            Aug 17, 2011 @ 09:33:57

            ”Konspiration eller eller inte. Resultatet är detsamma: Europa invanderas av muslimer. Fortsätter massinvandringen som idag så blir Eurabia verklighet ändå!”

            Skitsnack

          • KLARTEXTEN!
            Aug 17, 2011 @ 21:52:21

            Nu invandrar 30.000 muslimer årligen. På 60 år blir det 1.8 miljoner. Med deras barn blir det säkert närmare 3 miljoner. Samtidigt minskar svenskarna. Senast nästa sekelskifte är Sverige muslimskt, om inte utvecklingen stoppas!

  3. Lövet
    Aug 06, 2011 @ 12:33:46

    ”Eurabia är ursprungligen en tidskrift.”

    Jaså? Archibald Fähstorkh påstår själv på sin blogg att:”Begreppet ”Eurabia” lanserades av den brittiska forskaren Bat Ye’or i dennes bok Eurabia: The Euro-Arab Axis (2005)”
    http://www.samtiden.com/node/51

    Källan du bör kolla upp är med andra ord: Gisèle Littman, Bat Ye’or eller Yahudiya Masriya.Vilken av de tre du kollar upp är oviktigt, eftersom det är en och smamma person.

    Svara

    • KLARTEXTEN!
      Aug 06, 2011 @ 13:09:25

      Om du läser mitt inlägg så står det också att det ursprungligen var namnet på en tidsskrift för Europeisk-Arabisk samverkan. Begreppet Eurabia är inte detsamma som tidskriften Eurabia! Två helt skilda saker! Begreppet Eurabia har lånat namnet från tidskriften Eurabia!

      Svara

  4. Anonym
    Aug 05, 2011 @ 23:23:40

    Efter det som hänt i Norge har jag väldigt lite till övers för dylika bisarra konspirationsteorier. Det finns uppenbarligen de som tar dig och dina gelikar på orden och börjar avrätta ”landsförrädarna” och ”kulturmarxisterna”. Alla offer är inte begravda än och vi vet ej hur många terrorister där ute som är beredda att gå till attack för att stoppa ”Eurabia”.

    Svara

    • KLARTEXTEN!
      Aug 05, 2011 @ 23:51:23

      Breiviks attentat gör inte Eurabia-teorin mindre sannolik.Tvärtom! Men jag påstår inte att den är sann. Jag skrev först i blogginlägget att jag inte tror på teorin. Men när jag såg andra videon med Bat Yeór där hon nämner dokumenten som skall bevisa den, då började jag tveka. Dokumenten skall finnas i hennes bok. Så jag tänker inte ta ställning vare sig för eller emot Eurabia-teorin i detta läget eftersom jag vet för lite. Jag vill se bevis, starkare belägg. Som jag har t ex för islam och massinvandringen. Men Eurabia har aktualiserats av Brevik och jag tänker inte censurera något!

      Så du menar att det enda som tillåts idag är är att beskylla SD för Breiviks dåd? Släng dig i väggen! Polisen tror att han var ensam och det finns ingen anledning alls att tro att det finns fler som honom! Däremot vet vi att det finns fler islamistiska självmordsbombare! Senast igår publicerade en sosse-fascist SD:s medlemsregister i syfte att skrämma oss och hetsa till våld mot oss. Vänstervåldet är mycket mer utbrett än 1 st Breivik!

      Om du inbillar dig att vi kommer att knipa käft så är du helt ute och cyklar! Islam och massinvandringen blev inte bättre i fredags! Vill inte du föra samhällsdebatt så skit i det. Men vi fortsätter naturligtvis!

      Svara

      • Anonym
        Aug 07, 2011 @ 01:13:08

        Ok kör på. Men det finns nog fler labila människor där ute som kan triggas till våldsdåd om ni fortsätter att servera paranoida, på gränsen till psykotiska konspirationsteorier. Kombinerat med era uppmaningar om avrättning av statsministern och andra ”förrädare” så får vi nog hoppas att SÄPO håller ordentlig koll på ”islamkritiker” och de som hänger på era bloggar framöver.

        Svara

        • KLARTEXTEN!
          Aug 07, 2011 @ 11:25:19

          Hur mycket hetsar inte invandringsförespråkarna mot SD? Vi är det enda politiska parti vars medlemmer systematiskt, smutskastats, hotats, förföljts och misshandlas! Vi kan inte hålla ett möte utan polisbevakning, för mötet saboteras och många kan inte hållas alls. Hur i helvete har du mage att uppmana oss som aldrig förespråkat våld, att tona ner retoriken?

          Jag kan garantera dig: det kommer inte att bli någon nedtoning av retoriken! Och jag tar inget jävla ansvar för dårar! Det är rättsväsendets och psykiatrins bord! Tänker ni hålla på med er lögnaktiga svartmålning tills någon sverigedemokart dödas? Då kan det lätt resultera i dårarnas krig! Har ni tonat ner er retorik? Tvärtom har ni utnyttjat tragedin för att smutskasta SD ytterligare! Nyligen publicerade en imbecill socialdemokrat ånyo SD:s ”medlemsförteckning”. I syfte att skrämma folk från att ansluta sig till ett demokratiskt politiskt parti! Jävla svin!

          Och SÄPO är välkomna att hålla efter alla dårar. Och jag garanterar att dom allra allra flesta finns bland islamister och invandringsförespråkare! Du är helt ute och cyklar!

          Svara

          • Anonym
            Aug 07, 2011 @ 14:42:06

            Tack för hövligheten, men du behöver inte kalla mig ni. Det går bra att säga du, det är inte kungen som skriver. Självklart bör SÄPO hålla ett öga även på vänstergrupper, nazister och Hizbolla (eller ännu hellre ge dem enkel biljett någonstans). Det ena utesluter inte det andra. Extremister verkar vara sig lika oavsett om de tillhör Hizbolla, SMR, AFA, SD, ND eller militanta djurrätts aktivister. Så att förvänta sig lite sans från någon av er är nog för mycket begärt!

          • KLARTEXTEN!
            Aug 07, 2011 @ 14:53:12

            Jag misstänker att fler delar dina åsikter. Därför skrev jag ni. Men ni saknar intelligens att prata om. INGET talar för annat än att Brevik var en ensam galning! Fast du kanske har svårt att fatta? Och ja, att be oss hålla inne med sanningen ÄR för mycket begärt! Ni å andra sidan bör testa att tala sanning!

  5. Oskar
    Aug 04, 2011 @ 21:05:11

    Spännande! Ser fram mot morgondagens artikel som bevisar att månlandningen aldrig ägt rum och kanske lite helgläsning om utomjordingarna som byggde Egyptens pyramider. 🙂

    Svara

    • KLARTEXTEN!
      Aug 04, 2011 @ 21:33:31

      Mina resonemang bygger på fakta och logik. Se till att dina gör det också, annars är dom inte mycket värda.

      Svara

      • Oskar
        Aug 05, 2011 @ 00:04:58

        Ja du har ju i tidigare inlägg visat en logisk förmåga som skulle imponera stort på vem som helst. 😉

        En annan sagotant har skrivit en bok som hävdar att det finns Rumpnissar och Vildvittror ute i skogen. Läge för ett alarmerande inlägg?

        Svara

        • KLARTEXTEN!
          Aug 05, 2011 @ 00:35:26

          Jag har en stående inbjudan till vem som helst att debattera islam eller invandring. Några har försökt men gett upp. Och har jag fel, då ändrar jag mig direkt så dom märker knappt att jag ändrat mig för det går så snabbt, Smärtfritt.

          Svara

          • Oskar
            Aug 05, 2011 @ 09:18:44

            Att kunna ändra sig är bra, det hedrar dig. Men att vinna debatter med hjälp av obegränsat med tid och en åsnas envishet imponerar inte lika mycket.

            Mitt tips till dig är att vidga dina vyer lite. Det finns dåliga saker med islam, precis som med många andra företeelser. Se gråskalorna och skjut in dig på det som verkligen är dåligt, då kommer du få medhåll och stöd, även av mig. Ditt vilda svingande och svartvita generaliserande är bara skrattretande.

          • KLARTEXTEN!
            Aug 05, 2011 @ 11:30:44

            Jag kan inte vinna någon debatt om jag inte kan hänvisa till logik och fakta. Jag vet att det finns goda saker med islam. Jag blev själv fascinerar när jag läste om det. Men kärleken upphörde när jag insåg att islam är oförenlig med välstånd, demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet. En sådan lära kan jag inte stötta oavsett hur fin den är i övrigt!

            Detta är omistliga värden för ett gott samhälle. Hur kan du acceptera en lära som omöjliggör att dom förverkligas?

            ”Moderat islam” är inte ens islam, för den strider uppenbarligen mot centrala påbud i Koranen! Man kan inte riva ur centrala påbud ur en bok skriven av Gud själv! Muslimerna kommer aldrig att acceptera något sådan! Om dom blir tokiga av en Muhammedteckning, hur tror du det blir när vi börjar riva sidor ur Koranen? Dessutom är ”moderat islam” något som kristna snackar om, inte muslimer! Det är väsentligen ett kristet påfund, av kulturmarxister. Verkliga islam rules!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: